Sammanfattning kvartal ett 2020
Ett på många sätt omvälvande kvartal är till ända. Coronaviruset har lamslagit västvärlden med full kraft. Att sitta och gå igenom sina förluster känns väldigt futtigt, när folk blir svårt sjuka, avlider eller förlorar jobbet.
Coronaviruset har visat upp litet av det gamla Sverige för mig. Vi gör vad vi tycker är bäst. Vi har respekt för myndigheter, vi inför inte undantagstillstånd med kontroller av människor utan vädjar till folks personliga ansvar. Detta är min bild av Sverige, men jag är ju över 50 år. När vi var på toppen på 70-talet, var det inte för att vi var rikast utan för att väldigt många hade det bättre än många andra nationaliteter. Numera med FIRE innan 30, 25-åringar som har mer pengar än deras föräldrar någonsin haft, 25-åringar som sitter i skuldfällor de aldrig kommer ta sig ur, en ständig berättelse av landet som bara har strukturfel jämfört med andra länder, det är faktiskt inte mitt Sverige. Jag hoppas att den svenska strategin för bekämpning av Coronaviruset visar sig fungera, det kanske visar sig att alla metoder fungerar ungefär lika dåligt. Om det visar sig vara det sämsta sättet och Sverige drabbas värst av alla, då kommer mörkrets krafter att komma igen med oöverträffad framgång. Det är ett sånt Sverige jag lever i nu, känns det som.
Nu är det ju inte tidens tand att bry sig om någon annan än sig själv eller sin närmaste familj, men jag väljer att hoppas på att denna kris kan få ord som solidaritet och socialt ansvar att kanske släpa upp sig från den avloppsgrotta de placerats i under de senaste 20-30 åren. Kanske ser vi över vår hysteriska överkonsumtion och överutnyttjande av världens resurser, när vi nu ser att det går att överleva i närområdet och att det viktigaste kanske inte är att fotografera sina fötter på en fjärran strand för att få några likes.
Nä, det är klart det inte blir så. Alla åtgärder görs för att elda på den enorma skuldbubblan som man byggt upp sedan, jag vet inte när, tillväxt är det enda som räknas. Marknadens principer skall råda vrålar massan så fort som någon försöker lägga på en skatt här eller där, fast om det blir problem med efterfrågan då skall alla företag räddas - AV STATEN! Jag raljerar litet - i slutändan är det den lilla människan som drabbas hårdast om ett företag går i putten. Företagare måste också känna att det ska löna sig att starta företag, man gör enormt mycket för samhället och måste då också känna samhällets stöd. Det är bara det att jag tycker inte det är av ondo om ett eller annat företag går i putten, det är mycket konstgjord andning som tillförts under många år och någon gång kommer det att spricka. Det är inte schysst mot den yngre generationen att lämpa över det på dem.
Så, i sammanhanget är det ju futtigt att sammanställa sin egen ekonomi, men det är ju trots allt därför jag har den här bloggen, inte för att torgföra subversiva åsikter.
Till sist bara en reflektion som jag måste agera på. Jag har en del pengar i väldigt defensiva fonder samt hedgefonder och de som sysslar med företagsobligationer har visat sig urusla på riskhantering. De får säga vad de vill, att ingen kunde förutse detta scenarie. Vad är det då jag betalar förvaltningsavgift för? Det är helt orimligt att de går upp 0.01% en bra dag, men ner flera % under en dålig dag. Flera års avkastning bortbränt medan jag betalar saftiga avgifter för förvaltning. Skulle inte förvåna mig om deras bonusar faller ut pga av att de presterat bättre än jämförelseindex. Finansbranschen är verkligen en skyddad verkstad, du plockar ut extremlöner under normaldrift och misslyckas du finns det så mycket hängslen och livremmar att du aldrig drabbas. Finansinspektionen måste vara den mest misslyckade inrättning vi någonsin implementerat, men de har väl antagligen samma profil på sina medarbetare som branschen de skall övervaka. Man kan farao bli kommunist för mindre.
Coronaviruset har visat upp litet av det gamla Sverige för mig. Vi gör vad vi tycker är bäst. Vi har respekt för myndigheter, vi inför inte undantagstillstånd med kontroller av människor utan vädjar till folks personliga ansvar. Detta är min bild av Sverige, men jag är ju över 50 år. När vi var på toppen på 70-talet, var det inte för att vi var rikast utan för att väldigt många hade det bättre än många andra nationaliteter. Numera med FIRE innan 30, 25-åringar som har mer pengar än deras föräldrar någonsin haft, 25-åringar som sitter i skuldfällor de aldrig kommer ta sig ur, en ständig berättelse av landet som bara har strukturfel jämfört med andra länder, det är faktiskt inte mitt Sverige. Jag hoppas att den svenska strategin för bekämpning av Coronaviruset visar sig fungera, det kanske visar sig att alla metoder fungerar ungefär lika dåligt. Om det visar sig vara det sämsta sättet och Sverige drabbas värst av alla, då kommer mörkrets krafter att komma igen med oöverträffad framgång. Det är ett sånt Sverige jag lever i nu, känns det som.
Nu är det ju inte tidens tand att bry sig om någon annan än sig själv eller sin närmaste familj, men jag väljer att hoppas på att denna kris kan få ord som solidaritet och socialt ansvar att kanske släpa upp sig från den avloppsgrotta de placerats i under de senaste 20-30 åren. Kanske ser vi över vår hysteriska överkonsumtion och överutnyttjande av världens resurser, när vi nu ser att det går att överleva i närområdet och att det viktigaste kanske inte är att fotografera sina fötter på en fjärran strand för att få några likes.
Nä, det är klart det inte blir så. Alla åtgärder görs för att elda på den enorma skuldbubblan som man byggt upp sedan, jag vet inte när, tillväxt är det enda som räknas. Marknadens principer skall råda vrålar massan så fort som någon försöker lägga på en skatt här eller där, fast om det blir problem med efterfrågan då skall alla företag räddas - AV STATEN! Jag raljerar litet - i slutändan är det den lilla människan som drabbas hårdast om ett företag går i putten. Företagare måste också känna att det ska löna sig att starta företag, man gör enormt mycket för samhället och måste då också känna samhällets stöd. Det är bara det att jag tycker inte det är av ondo om ett eller annat företag går i putten, det är mycket konstgjord andning som tillförts under många år och någon gång kommer det att spricka. Det är inte schysst mot den yngre generationen att lämpa över det på dem.
Så, i sammanhanget är det ju futtigt att sammanställa sin egen ekonomi, men det är ju trots allt därför jag har den här bloggen, inte för att torgföra subversiva åsikter.
- Portföjen sjönk med -13.9%
- Jag har inte sålt något
- Jag har återinvesterat utdelningar i Autoliv, Mastercard, Kungsleden, Brookfield Renewable och Castellum
Till sist bara en reflektion som jag måste agera på. Jag har en del pengar i väldigt defensiva fonder samt hedgefonder och de som sysslar med företagsobligationer har visat sig urusla på riskhantering. De får säga vad de vill, att ingen kunde förutse detta scenarie. Vad är det då jag betalar förvaltningsavgift för? Det är helt orimligt att de går upp 0.01% en bra dag, men ner flera % under en dålig dag. Flera års avkastning bortbränt medan jag betalar saftiga avgifter för förvaltning. Skulle inte förvåna mig om deras bonusar faller ut pga av att de presterat bättre än jämförelseindex. Finansbranschen är verkligen en skyddad verkstad, du plockar ut extremlöner under normaldrift och misslyckas du finns det så mycket hängslen och livremmar att du aldrig drabbas. Finansinspektionen måste vara den mest misslyckade inrättning vi någonsin implementerat, men de har väl antagligen samma profil på sina medarbetare som branschen de skall övervaka. Man kan farao bli kommunist för mindre.
Kommentarer
Skicka en kommentar