Blir 2021 utdelningsinvesterarens revansch?

 2020 blev ett dystert år för de som sällar sig till utdelningsinvesterarnas skara. I pandemins kval drog många bolag ner sin utdelning och ställde t.o.m. in den. De ständiga påhoppen från tillväxtinvesterare om att vi "inte förstått begreppet om totalavkastning" fortsatte med förnyad kraft samtidigt som jag empiriskt kan konstatera att snittavkastning för alla andra var ~84% givet vad man publicerar på Twitter. Förväntningen om fördubblad portföljstorlek är nu för de mest pessimistiska ca 1år, allt annat är ett misslyckande. Man kan lätt räkna hem en årlig uppgång på 30% sett över en 10-årsperiod, allt annat är för losers.

Förutom att raljera över andras lycka och eget misslyckande, har jag noterat att en hel del experter som jag faktiskt tycker förtjänar epitetet har bytt strategi. Det har visat sig rätt och kommer kanske vara det framledes också. Min uppfattning är att så länge som centralbanker och andra håller nere räntorna och trycker nya pengar kommer det vara vinnande. Det gäller bara att hitta vinnarna. 

För mig har det historiskt varit svårt att hitta vinnarna. Just nu kan man tro att bara man köper något som gått upp 100% på 1 månad, så fortsätter det så. Jag har gjort en del sådana affärer, men nästan alltid sålt för snabbt. Jag har också gjort en del sådana affärer som inte fungerat och då kan det snabbt gå utför. Har insett att för mig är det svårt att lita på något utan historik, utdelningsinvestering passar mig. Många snusförnuftiga investerare hävdar att man måste hitta en investeringsstrategi som passar en själv, det som fungerar för andra kanske inte känns bekvämt för dig. En allmängiltig regel som funkar - så länge som din strategi inte är utdelningsinvestering dårå...

Nå, kritikerna har säkert rätt - utdelningsinvestering är inte den optimala strategin. Har du ett stort kapital (det har inte jag) så kan det vara en viss trygghet invävd i att satsa på utdelningar. Företag börjar ofta inte dela ut pengar förrän de haft en viss historik, affärsmodellen är beprövad, utdelningar ger ett visst skydd mot (för stora) nedgångar och man kan förvänta sig en viss kursuppgång i linje med regelbundna utdelningshöjningar. Problemen infinner sig om vinsterna inte hänger med för att stödja utdelningshöjningar, mogna företag stagnerar ofta i tillväxt vilket påverkar aktiekurser och man ska inte underskatta känslan av att alla andras portföljer går bättre med andra strategier. Då jag varit med ganska länge så "vet" jag numera hur jag reagerar under större börsfall, år 2k , finanskrisen och nu pandemikrisen har det visat sig inte påverka min strategi. Jag har inte agerat annorlunda än tidigare. Jag säger inte att det varit rätt - rätt hade varit att sälja så fort man märkte att det börjar skaka och sedan köpa på botten - men det har inte varit katastrof heller då det har återhämtat sig förr eller senare. Det hela mynnar ut i att jag vill inte lägga för mycket tid och kraft på det här. Pengar är bra att ha, men det gör dig inte lycklig - tro mig.

Efter förra årets debacle är det kanske, kanske, kanske dags för utdelningarnas revansch? De inställda utdelningarna byggde trots allt på 2019 års resultat och ligger nu bara och bränner i fickan på överkapitaliserade företag? Nja, jag har en annan teori. Jag tror att många företag tar chansen att hålla nere utdelningarna även fortsättningsvis. Man har höjt dem utan riktig uthållighet och nu har ett gyllene läge infunnit sig som man kan utnyttja utan att få en krisstämpel (=aktiekursen kraschar) på sig. Man ser redan många exempel på att detta sker, inte bara banker utan Telia, Investor och Industrivärden år några av flera fall. Detta gäller mina nordiska bolag. Mina amerikanska innehav tuggar på som om inget hänt, men där är det mer känsligt då många av deras aktieägare lever på utdelningar vilket vi i vårt socialistiskt depraverade land inte har samma behov av.

Den som lever får se - jag brukar inte ha rätt.