Mina innehav går ju jättedåligt!

Kollade (som vanligt) mina innehav igår 2020-01-21 och såg att de i snitt gått ner med 0.5%, långt under börsindex. Kräftgången fortsätter idag då essity årsrapporterat med stigande vinst, omsättning och utdelning, men aktien sjunker som en sten. Samtidigt ser jag i mitt twitterflöde hur den ena twittraren efter den andra rapporterar klipp från sina portföljer med hundratusentals kronor i uppgång. 25-åringar har sparkvoter på 75 % och planerar att vara mångmiljönärer innan 30.

Bryr jag mig? Ja, litet grann, jag får impulser att börja vara litet mer riskbenägen, Borde inte jag kunna få en årsavkastning på 70 %? Borde inte jag kunna konstant dubblera värdet på min portfölj på 1-2 år? Det är då jag tycker det känns bra att ha litet historik från livet - minnen från svarta måndagen på 80-talet, dotcom-racet i slutet av 90-talet. Subprime-krisen 2007. När nästa riktiga nedgång kommer, kommer jag givetvis inte vara förskonad från den, men jag försöker skydda mig. Jag samlar på mig och återinvesterar mina utdelningar, jag amorterar, jag har alldeles för stor andel ränteplacerade. Det är min stil. Bloggens brist på inlägg visar hur aktiv jag är.

Det som är intressant är att jag som en ytterst medelmåttig investerare, har lyckats bygga en mindre förmögenhet på time in market. Mina första pengar på börsen satte jag in veckan före svarta måndagen. Under 90-talet hade jag ett mindre arv på ett konto i Handelsbanken (med bankbok!) med 0.10% ränta, kontoslaget var utgående och då sänkte man räntan, samt resten på lönekonto. Hade jag bara satt av 10% av lönen till en indexfond hade jag antagligen haft dubbelt så mycket pengar nu. Mina första stapplade steg på aktiemarknaden började 2004 och det tog 11 år för att nå ett delmål. Dubblering av det målet nåddes fyra år senare.

Jag har hittat min stil, den funkar för mig. Den genererar inte några flashiga inlägg om spännande bolag med enorm tillväxtpotential. Den har däremot genererat ökade tillgångar på ett sätt jag bara kunnat drömma om. Hela mitt livsmål har alltid varit att inte vara samhället till last. Jag försöker sköta mig på jobbet och därmed undvika bidrag. Jag skulle antagligen kunna sluta jobba idag och klara mig livet ut om jag bara snålar med min livsföring.

Vad är det för "stil" jag har då? Vad är mina lärdomar värda? Om jag skall vara ärlig och självkritisk är mina företagsanalyser oerhört ytliga. Man kan ägna sig åt ingående fundamental och teknisk analys, gå in på vallgravar, konkurrentanalyser, makro, branschanalyser med mera, men det är fortsatt så att det viktigaste imho är att bedöma framtida vinster. Det finns inget vattentätt sätt att göra detta. Jag gör det med ryggmärgen, andra på ett bättre och mer utstuderat sätt. För att sälja in min strategi ännu mer kan jag stapla upp det jag tittar mest på:

• Bedöm framtida vinster
• Titta på historiken, gärna hur bolaget presterat vid allmänna nedgångar på marknaden
• Bolaget skall ge utdelning. Helst mer än 3 %, men i dagens lågräntemiljö kan man gå ner till 1.5% om man känner ett behov av att köpa. Jag har tom börjat köpa litet Mastercard med lägre utdelning än så.
• Utdelningsandelen skall helst vara under 50 %
• Om bolaget gjort/gör utdelningssänkningar måste du bedöma om det är ett sjunkande skepp
• Buy-and-hold

Så enkelt är det. Jag för en logg där jag skriver in idéer jag får. Det är bra att läsa den då och då, för jag har massor av idéer. Många är dåliga, vissa förstår jag inte hur jag tänkt. Man får så mycket information och indirekt påverkan i dagens samhälle och nyhetens behag försvinner oerhört fort. Med facit i hand hade jag tjänat mer pengar om jag följt alla idéer, men det beror mycket på att marknaden varit galen i över tio år. Ve oss den dagen pyramidspelet med låga räntor och tryck av nya pengar upphör. Jag sitter istället på händerna och gör litet tilläggsköp då och då. Mina impulser skall bekämpas.

Jag är nöjd med att jag under 10 års tid ökat min förmögenhet varje år - det är beviset för mig själv att jag tänker rätt.